Foto: Gunnar Lundh.
På söndag är det dags för årets kosläpp på Julita gård i Sörmland.
Kosläpp, det är när korna efter en lång vinter i ladugården släpps ut på grönbete igen. En oftast ganska yster tillställning som lockar många besökare.
Själv kan jag väldigt lite om kor. Vid ett besök i Nordiska museets bibliotek för att se vad som finns av litteratur i ämnet fann jag, efter en stunds botaniserande i hyllorna, tre böcker som väckte mitt intresse.
Den första av de tre böckerna handlar om den svenska fjällkon, Fjällrasen, dess avel utfordring och vård (1912). Fjällkor kopplar jag till en något romantiserad bild av fäbodlivet, friska naturen och det småskaliga jordbruket i norr. Redan i förordet i boken om fjällkor konstateras också att Norrland bör ägnas åt foderodling och kreatursskötsel på grund av sitt ”stränga och fuktiga klimat”.
Fjällkon eller ”hvitkullerasen” har, visar det sig, sedan ”uråldriga tider” funnits i Norrland. Den har avlats fram utan horn. Den är i huvudsak vit med svarta eller ljusröda fläckar. Boken är en praktisk handbok i skötsel av denna anrika ko, och författaren förordar just fjällkon då den är anpassad till det norrländska klimatet, den har goda och utpräglade mjölkanlag och den ”lämnar i allmänhet en jämförelsevis fet mjölk”.
I övrigt ägnas boken i huvudsak som sagt åt skötselråd. Författaren rekommenderar att korna motioneras i rastgård även på vintern, de ska ryktas med borste och skrapa och klövarna hållas korta (en annons längre bak i boken anger för övrigt att en klövsax kostar 4:50). Dessutom påpekar författaren att ”Djuren böra såsom förut ofta framhållits behandlas mildt, tålmodigt och kärleksfullt.”
Bok nummer två som jag plockat ur hyllan heter Rödkullorna på Ellsbo gård, den rödkulliga rasens förädlingsmöjlighet vid förbättrad utfordring och vård (1911). Rödkullorna stammar från en lantras från västkusten, och inledningsvis går författaren in på ordet ”kulla” (som ju också används i benämningen av fjällkon). Kulla härleds i det här fallet till det medeltidssvenska ordet ”kulder”, som betyder huvud, huvudskål eller hjässa, och refererar till kornas toppiga huvudform.
Boken om rödkullorna är av en betydligt mer akademisk art än handboken om fjällkor. Författaren använder sig av greppet att knyta an till svunnen tid för att befästa sin kunskap på området. Vi får ta del av hällristningar med uroxar, och av noggranna visualiserade jämförelser av kranier och andra skelettdelar.
Därefter följer diverse detaljerade tabeller med mätningar av kornas olika kroppsdelar, till och med ”pannhvirvelns läge och beskaffenhet” är angiven.
Bokens syfte är att beskriva ett försök att återskapa den så gott som försvunna rödkulliga rasen, som ansågs precis som fjällkon ha god mjölkavkastning. Samtidigt konstateras i det avslutande kapitlet att skötsel och utfordring har effekt på mängden mjölk som korna ger. Rekommendationerna blir, avslutningsvis i boken, att lantraserna i Sverige bör bevaras för deras härdighet och anpassningsförmåga, framförallt för de mindre jordbruken med små och knappa förhållanden.
Den tredje boken jag plockat ur hyllan har en värmande titel Majros – Om svenska kor i våra hjärtan (1995). Egentligen var det här nog den typ av bok som jag letade efter, en hyllningsbok till kon.
Den syftar till att beskriva kornas betydelse för det svenska kulturlandskapet. Den är skriven med passion, personliga fotografier och hela tiden ömt beskrivande korna som en del av den svenska folksjälen. Här beskrivs plötsligt kornas känsloliv – något som förresten inte minst beskrivs av djurvännen Astrid Lindgren i boken om Emil i Lönneberga.
Vi får också ta del av mjölkens användningsområden, till exempel sur- och långmjölk, filbunke och herrgårdsost. Köttkonsumtionen avhandlas i ett kortare stycke.
Det som jag fastnar för är beskrivningen av kor:
”Kor är vanedjur, de vill att den ena dagen ska vara den andra lik… Kor vill ha mat och vill bli mjölkade på bestämda tider. Passar man inte tiderna blir de oroliga och triskas.”
Några konamn som nämns: Majros, Rölla, Bella, Blomstra, Krona och Stjärna.
Även om jag nu inte själv kan närvara vid kosläppet på söndag, har botaniserandet i bibliotekets bestånd av kolitteratur givit en annan vinkel av kor, långt bredare och djupare än den evigt pågående Arla-reklamen i Bregottfabriken. Har ni möjlighet, passa på att se en ko nära dig släppas ut på grönbete, men glöm inte att samtidigt ta reda på lite mer om dessa fantastiska djur.
/Kajsa Hartig, digital navigatör på Nordiska museet
