I Sverige går allt lungt och fredligt tillväga och så har det alltid varit. Den uppfattningen har många och få anar hur kort tid som förflutit sedan de senaste gatuoroligheterna utspelade sig. Skotten i Ådalen 1931 minns de flesta, men mycket annat inträffade som ifrågasatte myndigheter och myndighetspersoner och i grunden själva statsmaktens legitimitet. Det mesta av detta har Mats Adolfsson, journalist i Västerås, samlat ihop i tre volymer som täcker perioderna fram till 1499, 1500-1718 och, den period som detta blogginlägg avser, Bondeuppror och gatustrider 1719-1932, som handlar om Anjalamännen, om Crusenstolpekravallerna, om marsoroligheterna, om de religiöst färgade upproren mm.
Den svenska stormakten dog med Karl XII i Norge. En stor förändringsprocess startade och inledes med en snabb maktkamp som kostade den avskydde gunstlingen George Heinrich von Görtz livet och de holsteinare som gynnats av den barnlöse Karl XII avlägsnades från allt inflytande och ersattes med den hessiska falangen kring lillasystern Ulrika Eleonora och hennes man Fredrik. Men segern urvattnades av riksdagen där många hade kommit fram till att det fanns bättre sätt att styra ett land än genom enväldiga kungar. Någon demokrati var det dock inte fråga om utan ett tämligt korrupt adelsvälde, ’hattarna’, som skodde sig på f a franska och ryska mutpengar. Den s k frihetstiden var dock betydligt friare än tidigare enväldiga kungamakt. Fred slöts och samhällslivet kom igång igen, innovationer och utveckling följde i fredens spår. Men huvuddelen av befolkningen stod utanför allt politiskt inflytande och sedan den första efterkrigsgenerationen tillträtt och det nya kriget med Ryssland visat sig inkompetent skött vägrade nyrekryterade dalaknektar att låta sig skeppas över till Ryssland. Händelsen är känd som lilla daldansen 1742 och är ett förspel till stora daldansen 1743, delvis utlöst av det misslyckade kriget, hela södra Finland var nu i ryska händer, men också av missväxt och hungersnöd i Dalarna.
Hungerkravaller förekommer under hela nyare tiden. De sista stora hungeråret i Sverige inträffade 1867. Men så sent som under första världskriget blev matbristen stor och kravaller förekom både i Stockholm och i mindre städer, mest känt är Västervikskravallerna 1917. Dessa kravaller utgör också kvinnornas inträde i gatans strider eftersom de ofta anfördes av kvinnor på jakt efter mat till sina svältande familjer.
Sverige deltog faktiskt i Napolenkrigen. I slutskedet 1813-1814 skeppades svensk trupp över till Tyskland och förlades i Wismar. De anfördes av den ende militär som hade hedern i behåll efter 1809 år krig, George Carl von Döbeln, som hade anfört svensk trupp i de få framgångsrika skärmytslingarna i 1809 år krig med Ryssland. I Wismar skulle han ligga lågt tills Carl XIV Johan själv anlände och kunde överta befälet men von Döbeln kunde inte motså en vädjan från Hamburg att komma och avvärja ett franskt anfall mot staden. Detta var rent myteri och Carl XIV Johan lät gripa von Döbeln och dömma honom till döden, en dom som dock reducerades till mindre än ett års fängelse och en politiskt ofarlig tjänst som ordförande i Krigshovrätten.
Under 1890-talet kan man räkna till mer än 800 strejker i Sverige och så sent som 1908, året före storstrejken, förekom mer än 300 arbetskonflikter med Norbergsstrejken som den största. Detta lamslog förstås svenskt näringsliv och kunde inte pågå i längden för någondera sidan. Storstrejken är mytomspunnen i svensk arbetarrörelse men var egentligen ett stort nederlag när strejkkassorna sinade och arbetare tvingades åter till arbete av hunger. Det var f ö den vanligaste utgången av de flesta strejkerna.
Dessa äktsvenska gatuoroligheter kan vara värda en tanke när vi ser gatuoroligheter i andra världsdelar på våra TV- och Internetskärmar, det var inte så länge sedan…
Christer Larsson
