Foto: Johan Emanuel Thorin, Nordiska museet.
”Denna urgamla lek lefver ännu qvar öfver allt, det snö faller och der hurting ungdom fins”.
Så inleder Viktor Balck avsnittet om snöbollskrig i sin sitt stora 3-bandsverk Illustrerad idrottsbok. Handledning i olika grenar af idrott och lekar. Avsnittet om snöbollskrig finns i den tredje delen, tryckt 1888 och försåld via C.E. Fritze’s hofbokhandel i Stockholm.
Att man tog allvarligare på lekarna då framgår av att det finns regler för hur snöbollskrig fick bedrivas. Så skedde f a i skolan eftersom ”disciplinen och den militära eller gymnastiska indelningen äro grundvillkor, för att leken må erhålla verkligt värde och ej likna hvarje annan tillfällig snöbollskastning.” Den äldre skolungdomen bör heller inte utkämpa snöbollskrig mot den yngre eftersom det skulle kunna leda till ”oegentligheter” och utsätta de yngre för de äldres hårdare och kraftigare kastade snöbollar. Är yngre och äldre elever med i samma snöbollskrig så bör de yngre uteslutande tillverka ammunition åt de äldre. Jämna lag är vad som krävs! I störe skolor måste en indelning göras så att klasserna 1-3 bildar en grupp och klasserna 4,5,6 och 7 bildar en egen grupp. Fjärran är ännu den 9-åriga grundskolan.
Gruppernas ”stridssätt” bör även vara något olika. De äldre bör under inga omständigheter tillåtas ”att gå hvarandra så nära på lifvet, att snöbollskriget urartar till handgemäng, hvartill alltid en frestelse förefinnes” medan det kan vara lämpligt för den yngre åldersgruppen med ”ett momentant handgemäng, under vissa strängt föreskrifna och öfvervakade regler”.
En ledare, helst en gymnastiklärare, och två prisdomare, en från vardera sidan, skall utses ”bland de mindre stridsdugliga”. Inte heller platsen för snöbollskriget får lämnas åt slumpen. De äldres snöbollskrig bör utspelas på en plan där man på förhand markerat, med käppar eller en snövall, ett fängelse och en ”graf” för ledaren och prisdomarna. Även en förbandsplats skall upprättas i närheten av fängelset…
På kommandot Indelning till snöbollskrig frammarschera rotmästarna eller om sådana inte utsetts de 14 starkaste pojkarna. Av dessa uttages de två pålitligaste till plutonchefer. Och av de övriga utses 2 tropp- och 4 halftroppchefer och inom varje pluton. Inom varje pluton utses 2 ”vakna” pojkar till fångvaktare.
På ledarens kommando: Befäl marsch, intager befälet sina platser enligt exercisreglementet och nu kan striden börja. Träff i huvudet dödar, träff i ryggen gör fånge, träff i bröst, mage, axlar och hals sårar. Träffar på armar och ben räknas ej.
Ledaren signalerar med horn eller visselpipa. En lång stöt i hornet eller ihållande vissling betyder stridens avbrytande och de båda sidorna drar sig tillbaka utom kasthåll. Två långa hornstötar eller visslingar är signal till strid och tre långa hornstötar eller visslingar är signalen för lekens avslutande.
Det vanligaste felet vid snöbollskrig är att bestämda regler ej uppställts och att därför vinnare och förlorare inte kan fastställas. Det minskar intresset hos de stridande. Ett moment av tävlan måste alltid ingå.
Fångar kan befrias om någon kamrat lyckas ta sig fram till fängelset och få träff på fångvaktaren. En fånge får då medföras tillbaka till de egna under fri lejd. När någondera sidan dödat, sårat eller tagit tillfånga alla i motståndarlaget är striden vunnen. Striden kan också ske på utsatt tid och segrare blir den som har flest stridsdugliga kvar när signalen går.
Om detta förefaller väl krigiskt så finns fredligare alternativ i form av t ex kälkåkning i backe, skridskosegling eller isjaktsegling. Alla med sina utstuderade regler. Det var faktiskt mer ordning förr!
Viktor Balck var kapten vid Kongl. Nerikes regemente och lärare vid Kongl. Gymnastiska Centralinstitutet. Vilket kanske framgår av språkbruket i citaten ovan. Illustrerad idrottsbok finns förstås i Nordiska museet bibliotek.
Det är numera en del av raritetssamlingen eftersom det är tryckt på det ökända syrapappret, som så mycket annat under andra halvan av 1800-talet, som faller sönder av sig själv med tiden och som egentligen kräver snar digitalisering, som det inte finns pengar till. Avundsjuk kan man bli på sina finska kollegor som fick 17 miljoner Euro för perioden 2008-2012 för just detta ändamål. Kulturpolitiken är annorlunda i den gamla östra rikshalvan!
/Christer Larsson
