Är det något galet med den humanistiska forskningsprocessen?

För att biblioteksbloggen inte bara skall bli bokpresentationer väljer jag idag att ta upp ett lite mer provokativt ämne.

I januari 2009 bjöd Nordiska museets bibliotek in sina, då 1338, låntagare till ett socialt medium. Vi valde tidpunkten efter en systemuppdatering då vi rensat ut alla låntagare som inte varit aktiva på flera år och vi valde att bjuda in de som var kvar till en Google group, dvs i praktiken en vanlig välkänd typ av ”socialt medium”, en mailinglista.

Tanken var att erbjuda våra låntagare en möjlighet att kommunicera med varandra och ge oss själva en kanal ut till de aktiva låntagarna. För vår egen del handlar det mest om att meddela öppettider vid helger, nyhetslistor, seminarier och andra evenemang i biblioteket. För låntagarnas del handlar det om något mycket viktigare, nämligen att kunna diskutera och tipsa varandra om litteratur (boklån är hemliga och bibliotekarier har tystnadsplikt så vi kan inte tala om för en låntagare att det finns flera som sysslar med samma problemställning och vilka böcker de läser).

När listan lades ner var 104 låntagare kvar. 6 (av totalt 24) meddelanden hade skickats till listan det sista halvåret, alla från oss själva (om öppettider, seminarieaviseringar etc). Ett rejält misslyckande således.

Varför det? Kan man undra. Tanken får nog sägas ha varit god och fullständigt rimlig. I många fall finns ingen ide alls med att erbjuda ett forum, principen är ofta att det går och alltså bör det göras. Här fanns en mycket klar ide om hur Googlegruppen skulle användas men den fick ingen respons från låntagargruppen. Trots att den skulle kunnat ha påtaglig nytta för individerna.

En del vet vi beror på låntagarnas ålderstruktur. En del äldre låntagare gick med i Googlegruppen (det krävdes en aktiv registrering för att komma med) men blev sedan störda av det de fick mail från andra låntagare om andra saker än de som just var ett förstahandsintresse hos dem själva. Många i denna grupp gick ur igen, de flesta meddelandena är från folk som skriver till listan om att de vill gå ur,  trots att det står nederst i varje mail att man gör det själv genom att… osv. Ytterligare mail handlar om andras irritation över att folk inte kan läsa innantill…

Vi hade i viss mån förutsett det här problemet eftersom bortåt hälften av låntagarna är födda på 50-talet eller tidigare (gäller även nuläget och har varit stabilt under lång tid) men en tredjedel av låntagarna är studenter födda på 70-80-talen och de är rimligen mera Internetvana och borde väga upp. De verkar dock inte intresserade av den här typen av socialt forum kring källor och litteratur.

Och det kan man ju fundera över vad det beror på. De äldre låntagarna kan bära med sig en annan forskningstradition (i åtskilliga kända fall är det dock definitivt inte så) där man höll på sina källor tills man var publicerad. Så att ingen annan hann före. Men senare tiders studenter/forskare/doktorander borde vara barn av en annan tid?

Eller, är det inte så? Har nya humanister samma inställning till forskning som äldre generationer? Eller, är de bara fullt upptagna med att forska där de står och har inte tid med forskningsdiskussioner utanför den matnyttiga institutionella kretsen som utfärdar betyg? Och på Facebook är de av helt andra skäl som inte har med forskning att göra.

Vilken nytta av sociala medier har då ABM-institutioner? Vilken bärande ide om deras användning och funktion kan vi utgå ifrån? Och hur skall det då gå för humanisterna i en alltmer transparent värld där öppenhet livligt omhuldas, även av de anslagsbeviljande forskningsråden och stiftelserna?

/CL

Det här inlägget postades i Aktuellt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken. Skrivet av Christer Larsson.

En kommentar till Är det något galet med den humanistiska forskningsprocessen?

  1. Andreas Aarflot skriver:

    Jag tror att problemet är att vi som internetanvändare vill välja själva. Många upplever gruppmejl som ett irritationsmoment, speciellt om det kommer många och ordrika meddelanden från samma källa. Mejl är svårt, nyhetsbrev kan fungera, men då måste de kännas intressanta och får inte komma för ofta.
    Det som fungerar är sajter man går med i aktivt själv. Tex. är jag med i en träningssajt funbeat.se, där jag har ett konto, kan registrera min träning, har träningskompisar, kan kommentera andras pass, blogga, diskutera träning etc.
    Jag tror alltså på ett socialt medium, men inte via mejl, utan via en (mindre) sajt där man själv aktivt går in. Är det möjligt att själv frivilligt visa vad man har lånat? Isåfall kan jag se ett naturligt flöde där man lägger upp vad man lånat, inkl. en kommentar, där andra också kan kommentera och tipsa varandra. Det bör vara uppdelat i intresseområden. Ni kan också då ha en kanal ut genom att skriva bloggposter.
    Den här bloggen är ett bra exempel. Jag blev nyfiken tack vare en snygg layout och det lättlästa formatet. Jag scrollade ner och blev intresserad av den provocerande rubriken. Det var sen enkelt för mig att skriva en kommentar.
    / Andreas

Lämna ett svar till Andreas Aarflot Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *